Ärr är livets spegel. De är de synliga tecknen på traumatiska händelser och olyckor, men kan också berätta om genomgångna kriser och viktiga vändpunkter i livet. Här kan du läsa mer om vad som menas med ett ärr, hur ärr uppstår och vilka olika typer av ärr som kan bildas.
Ärr bildas efter en skada i huden. I allmän mening kan beteckningen ärr avse såväl ett slutet sår som befinner sig i läkningsprocessen, som synliga spår efter ett sår som redan har läkt.
I medicinsk mening är ärret en grov, fibrös reparationsvävnad. Denna bildas av bindvävsceller under läkningen för att stänga en öppning som har uppstått i huden. När det gäller ärr så skiljer man mellan aktiva eller omogna ärr och mogna ärr.
Alla skador på huden lämnar spår i form av ärr. Om skadan bara är ytlig eller liten märks dessa ärr knappt. Men om en stor yta av huden berörs eller om skadan når ner till de djupa hudlagren kan detta resultera i synliga, bestående ärr. Dessa kan leda till stora begränsningar i det dagliga livet. De drabbade hanterar sina ärr på olika sätt. Ofta spelar den personliga historiken bakom ärret en stor roll. En ärrbehandling bör inte bara syfta till att återfå rörligheten, utan även till att återställa estetiken. Oavsett om ärret är stort eller litet kan det påverka livskvaliteten avsevärt. Därför lönar sig behandling, särskilt vid nya ärr. Då är nämligen chansen att påverka ärrets kvalitet i positiv riktning extra stor.
Det finns många olika anledningar till att huden skadas och att ett ärr bildas i samband med läkningsprocessen. Här skiljer man i första hand mellan traumatiska sår, som uppstår genom yttre skada och iatrogena sår, som uppstår vid medicinsk behandling.
Om huden skadas försöker organismen att reparera dessa skador. Den nybildade vävnaden har i första hand till uppgift att snabbt försluta såret igen, så att inga yttre partiklar eller patogener kan tränga in. Men ärrvävnaden har varken samma utseende eller funktion som den ursprungliga huden. Den är mindre mjuk, mindre elastisk och torkar ut snabbare. Vid ytliga skador som endast berör överhuden (latin: epidermis) kan sår läka helt utan att efterlämna spår (epitelial sårläkning). Sådana skador i överhuden kan t.ex. vara solskador eller ytliga skrubbsår. Om djupare hudlager berörs, som t.ex. vid operationer, bildas ett ärr efter sårläkningens olika faser. Sårläkningen beror på sårets typ, storlek och djup, men även på genetiska faktorer.
För att förstå hur ärr bildas kan det vara bra att titta lite närmare på hudens grundläggande uppbyggnad och funktioner samt på sårläkningsfaserna i samband med en skada.
Med 1,5 till 2 kvadratmeter är huden kroppens största och nervrikaste organ. Huden utgör upp till ca 20 % av kroppsvikten. Den har många komplexa kroppsfunktioner. Den reglerar t.ex. kroppstemperaturen och skyddar mot infektioner, miljöpåverkan och uttorkning. Den bidrar till att upprätthålla den inre balansen, men även ämnesomsättningen.
Samtidigt är huden så mycket mer än ”bara” ett organ. Den är vår kontaktlänk till omvärlden och har en representativ, skyddande och kommunikativ funktion. Via hudytan uppfattas olika typer av beröring, och känslor och förnimmelser kan uttryckas och kännas via hudytan. Det finns en anledning till att man kallar huden för ”livets spegel”. Många förändringar som sker i kroppen, individuell livsstil, känslomässigt tillstånd eller hormonförändringar syns på huden.
Hudens uppbyggnad är komplex. Uppbyggnaden ser likadan ut över hela kroppen. Den består av tre lager: Överhud (latin: epidermis), läderhud (latin: dermis) och underhud (latin: subcutis). Dessa har olika uppgifter. Huden är olika tjock på olika delar av kroppen. Huden i ansiktet eller på handryggen är mycket tunnare än t.ex. på låren. Dessutom varierar antalet hårrötter och sinnesceller som registrerar temperatur, smärta och beröring.
Överhud: Skydd och immunorgan
Hudens översta lager (latin: epidermis) är kroppens skyddande sköld, trots att det är mycket tunt. Epidermis är det hudlager som man uppfattar som hud. Överhudens uppgift är att skydda kroppen mot yttre påverkan, t.ex. UV-strålning eller skadliga ämnen. Mikroorganismer som bakterier kan inte tränga in i huden om överhuden är intakt. Dessutom förhindrar överhuden att kroppen torkar ut. Överhudens celler förnyas hela tiden och har en livscykel på ca en månad. Därefter dör de och lossnar från hudytan.
Läderhud: Nätverk och transportsystem
Direkt under överhuden finns läderhuden (latin: dermis). Den är tjockare än det översta hudlagret och mycket kraftig, elastisk och slitstark tack vare kollagen- och elastinfibrer. I motsats till epidermis innehåller detta lager nervceller samt blod- och lymfkärl. Läderhuden ser bland annat till att beröring som smek, tryck, smärta, temperatur eller klåda känns. Blodkärlen i dermis reglerar även kroppstemperaturen.
Underhud: Fettlager och isolering
Underhuden (latin: subcutis) består till största delen av fettvävnad som lagrar energi, skyddar kroppen mot kyla och fungerar som skydd. Detta hudlager är olika tjockt på olika delar av kroppen. I subcutis finns också hårrötter och talg- och svettkörtlar.
Bra att veta
1. Hudens inflammationsfas (rengöringsfas)
1. Hudens inflammationsfas (rengöringsfas)
Omedelbart efter en skada ökar blodets koagulering så att blödningen som uppstår stoppas. Samtidigt bildas sårvätska (exsudat) för att avlägsna bakterier från såret och förhindra att de kommer in i såret. Denna fas kan ta upp till tre dagar.
2. Nybildningsfas (proliferationsfas)
2. Nybildningsfas (proliferationsfas)
Ungefär tre dagar efter skadan börjar kroppen att bygga upp kärl och vävnad på nytt. Den så kallade granulationsvävnaden som bildas har som syfte att så snabbt som möjligt fylla ut luckan och försluta såret. Nybildningsfasen pågår i ca 10 dagar.
3. Mognadsfasen
3. Mognadsfasen
Mellan den femte och tionde dagen efter skadan börjar den sista fasen. Såret försluts på ytan och ett ärr börjar bildas. Mognadsfasen kan vara i flera veckor eller månader.
Ärren som uppstår under mognadsfasen utgöra problem, inte bara i estetiskt hänseende. På de ställen på huden där ärr har bildats är huden mindre elastisk på grund av förtjockningar, sammandragningar och förhårdnader. Detta kan leda till begränsningar i rörlighet och funktion. Det kan också förekomma klåda och smärtor.
Bra att veta
Generellt delas ärr in i tre undergrupper utifrån sina egenskaper.
Hypertrofiska ärr
Hypertrofiska eller upphöjda ärr uppstår i regel vid en störning i ärrläkningen, som gör att det bildas för mycket bindväv. De upphöjda, hypertrofiska ärren kan även vara röda eller tjocka. De bildas vid det ursprungliga sårområdet och är också begränsade till detta.
Keloida ärr (keloider)
Vid keloider är tillväxten av bindväv ännu kraftigare och mer okontrollerad än vid hypertrofiska ärr. Ärrvävnaden växer då synligt även utanför sårområdet. En utlösande faktor kan vara en så minimal skada som ett insektsbett. Oftast uppträder den okontrollerade och kraftiga tillväxten av bindväv först månader efter skadan och upphör av sig självt efter en viss tid.
Atrofiska ärr
Om det bildas för lite ny bindväv under läkningsprocessen för att fylla ut såret helt igen, så uppstår atrofiska ärr. Till följd av den långsamma eller dåliga sårläkningen sjunker huden in och det bildas synliga inbuktningar, kratrar eller gropar. Ett typexempel på atrofiska ärr är de karakteristiska inbuktningarna i ansiktet efter svår akne. Även bristningar (striae) ingår i gruppen atrofiska ärr.
Brännskador omvandlas ofta till upphöjda, hypertrofiska ärr, men kan beroende på utvecklingen även bilda insjunkna, atrofiska ärr eller keloider. Dessa delas in i tre kategorier beroende på brännskadans svårighetsgrad. Vid brännskador av 1:a graden berörs endast det översta hudlagret och ärret till följd av brännskadan kan oftast gå tillbaka helt. Om det bildas blåsor och även det mellersta hudlagret är drabbat så handlar det om en brännskada av 2:a graden. Brännskador av 2:a graden delas i sin tur in i nivåerna 2a och 2b. Medan grad 2a oftast kan läka av sig själv, kräver grad 2b operation. Om även det understa hudlagret förstörs talar man om en brännskada av 3:e graden. Många brännskadeärr kan utvecklas till sklerotiska ärr.
Sklerotiska ärr
Vid sklerotiska ärr skrumpnar bindväven som har bildats och dras ihop. Detta orsakar hårda, styva ärr som inte är tillräckligt elastiska och därmed kan leda till märkbara begränsningar i funktionaliteten. Vid behandling av sklerotiska ärr ligger fokus därför på att återställa rörligheten.
Det ena ärret är inte det andra likt. Om man skulle iaktta sårläkningen av ett exakt likadant sår hos två olika personer, skulle ärret inte se exakt likadant ut. Själva ärret eller dess utseende och utveckling beror på de mest skiftande faktorer och en del av dem går att påverka.
Lokalisering
Ärr på kroppsdelar som ofta är i rörelse utsätts ständigt för dragkrafter. Denna varaktiga dragspänning kan leda till att ärret får oönskade egenskaper.
Ålder
Sår läker sämre när man blir äldre eftersom hudstrukturen förändras. Elasticitet och fettlager minskar och blodtillförseln avtar. Barn och ungdomar har en tendens att få tjockare och grövre ärr eftersom det ofta bildas för mycket ny bindväv.
Hudtjocklek
Tjockare hud bildar synliga och mer framträdande ärr. Hudtjockleken ökar från barndomen och minskar från och med 65 års ålder.
Hudtyp och härkomst
Människor av afrikansk och asiatisk härkomst har lättare att bilda ärr som även ökar i omfattning. Detta på grund av att de bildar mycket ny bindväv.
Ytterligare sjukdomar
Samexisterande eller redan befintliga sjukdomar (cirkulationsstörningar, diabetes etc.) har en negativ effekt på ärrbildningen.
Viktigt
Ärrvävnad förändras i upp till två år efter det att ärret uppkom. Under den här tiden kan ärrets egenskaper effektivt påverkas i positiv riktning med rätt skötsel och behandling. Läs mer om behandling av ärr.